Tydligen pågår någon pissnödig debatt om ”högerpopulismen” hos vår härskarklass.
Man är verkligen orolig över detta fenomen.
http://www.aftonbladet.se/kultur/article3071826.ab
Ja, naturligtvis handlar det om (de låtsade?) mardrömmarna man har om Sverigedemokraterna.
Dilsa Demirbag-Steen (som man bör gilla för att visa att man inte är rasist, liksom att man bör gilla Nyamko Sabuni) kallar svensk arbetarklass ”främlingsfientlig och nostalgisk”:
”Sd profilerar sig ju som ett klassiskt välfärdsparti som värnar om den svenska gemenskapen, där man gör rätt för sig och slår vakt om det gemensamma socialförsäkringssystemet. Om det inte vore för invandrarfientligheten skulle deras partiprogram kunna vara vilket illa hopkomna idékollage i folkhemsanda som helst, avsett att illustrera välfärdsstatens förträfflighet. Hotet mot denna stat är de främmande, invandrarna, syndabockarna.I Linderborgs bok muttrar hennes far ’Skojudar!’ när han förstår att han inte har råd att köpa skorna åt sin dotter efter att ha supit bort matkassan. Igen. När livet känns tungt behövs syndabockarna.”
http://www.expressen.se/kultur/skribenter/dilsademirbagsten/1.1255915/klassens-ljus
Och ur denna "syndabocksletande" arbetarklass hämtar Sd sina flesta röster, enligt Demirbag-Steen.
Och?
När jag läste om Demirbag-Steens arbetarklassförakt, tänkte jag spontant på Aisopos fabel om bonden och ormen.
http://runeberg.org/esopsfab/0019.html
Nu menar jag inte att man bör behandla Dilsa som bonden behandlar ormen, men i övrigt tycker jag fabeln stämmer in på hennes beteende.
måndag 11 augusti 2008
fredag 18 juli 2008
söndag 13 juli 2008
Every way you look at this you lose
Simon & Garfunkel summerade profetiskt årets amerikanska presidentval redan 1968 i sången Mrs Robinson:
”Sitting on a sofa on a Sunday afternoon.
Going to the candidate's debate.
Laugh about it, shout about it
When you've got to choose
Every way you look at this you lose."
”Sitting on a sofa on a Sunday afternoon.
Going to the candidate's debate.
Laugh about it, shout about it
When you've got to choose
Every way you look at this you lose."
Anyway you look at it you lose
Simon & Garfunkel summerade profetiskt årets amerikanska presidentval redan 1968 I sången Mrs Robinson:
” Sitting on a sofa on a Sunday afternoon.
Going to the candidate's debate.
Laugh about it, shout about it
When you've got to choose
Every way you look at this you lose."
” Sitting on a sofa on a Sunday afternoon.
Going to the candidate's debate.
Laugh about it, shout about it
When you've got to choose
Every way you look at this you lose."
söndag 18 maj 2008
Könsdiskrimerande bibliotek?
"Nerdragna gardiner, förtäckta fönster och stängd dörr. Inga män får var med och inte heller se på. Det är förutsättningen för att kunna jympa utan slöja."
http://fp.sitereactor.se/fp2-08/tjejjympa.aspx
Som jag tidigare skrivit (via tips från bloggen "Vit, medelålders man"), så ägnar sig Friskis & Svettis (F&S) numera åt könsdiskriminering i "toleransens" och "mångfaldens" namn.
http://vitmedelaldersman.blogg.se/1207778461_friskis__svettis_har_.html
För att citera F&S' tidning Friskispressen:
"Muslimska kvinnor får inte blandas med män och inte röra sig framför en man. Kroppsformen får heller inte synas."
Och vilka är det som bestämt det? Go figure, som de säger i Brooklyn!
Om den muslimska kvinnosynen inte är kvinnoförtryck, så vet jag inte vad kvinnoförtryck är.
Men många feminister försvarar den, trots att de aldrig skulle acceptera att icke-muslimska, svenska män lade sig till med samma kvinnosyn.
Det finns något som kallas vältalig tystnad. Och feminist-Sveriges tystnad om invandrat kvinnoförtryck säger mer än alla bedyranden om att man visst bryr sig!
På promenad längs Sörmlandsleden med hundarna Ture och Tyra, samtalade jag per mobil med bloggaren Herr K. Denne är en man vars omdöme jag hyser stort förtroende för. Ett slags vox populi. Folkets röst.
Han hade läst vad jag skrivit om F&S, och framförde tanken att det hela var ett led i en islamistisk strategi att tvinga fega svenskar att rätta sig efter muslimsk lag.
Han stödde sig på vad han läst i Friskispressen:
"Värden öppnar dörren och välkomnar några kvinnor som kommer raka vägen utifrån med ytterkläder och slöja. De vet att fotografering kommer att ske på passet och en av dem tittar sig lite oroligt omkring.-Är det en manlig fotograf? undrar hon."
Patetiskt! Fast Friskispressen tycks anse är, att det är hur berikande och okej som helst. Att vi måste bejaka andra kulturer än den svenska, som Mona Sahlin hatar så mycket och Fredrik Reinfeldt alias Täbyzombien kallar barbarisk.
http://sv.wikiquote.org/wiki/Mona_Sahlin
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=589029
Herr K. tog fasta på, att kvinnorna kom "raka vägen utifrån med ytterkläder och slöja". Hans teori var att de inte kom för att gympa, utan att islamistiska män fått dem att testa F&S:s gränser. Hade F&S sagt nej, så hade de islamistiska männen vänt sig till landsförrädiska och anti-demokratiska DO, och anmält F&S för etnisk diskriminering.
Herr K. menade att detta var ett steg bland många för att tvinga svenskarna att tillåta särbehandling av muslimer. Dvs. muslimskt kvinnoförtryck.
Herr K. undrade om nästa steg var att införa speciella tider för kvinnor på våra kommunbibliotek, eftersom muslimska kvinnor inte får träffa män - varken kristna, atetistiska eller muslimska män.
Hemkommen från Sörmlandsleden och sittande framför datorn är jag uppriktigt orolig för att Herr K har rätt. För att de ryggradslösa fegisar som styr vårt samhälle, skulle ge efter - en gång till.
http://fp.sitereactor.se/fp2-08/tjejjympa.aspx
Som jag tidigare skrivit (via tips från bloggen "Vit, medelålders man"), så ägnar sig Friskis & Svettis (F&S) numera åt könsdiskriminering i "toleransens" och "mångfaldens" namn.
http://vitmedelaldersman.blogg.se/1207778461_friskis__svettis_har_.html
För att citera F&S' tidning Friskispressen:
"Muslimska kvinnor får inte blandas med män och inte röra sig framför en man. Kroppsformen får heller inte synas."
Och vilka är det som bestämt det? Go figure, som de säger i Brooklyn!
Om den muslimska kvinnosynen inte är kvinnoförtryck, så vet jag inte vad kvinnoförtryck är.
Men många feminister försvarar den, trots att de aldrig skulle acceptera att icke-muslimska, svenska män lade sig till med samma kvinnosyn.
Det finns något som kallas vältalig tystnad. Och feminist-Sveriges tystnad om invandrat kvinnoförtryck säger mer än alla bedyranden om att man visst bryr sig!
På promenad längs Sörmlandsleden med hundarna Ture och Tyra, samtalade jag per mobil med bloggaren Herr K. Denne är en man vars omdöme jag hyser stort förtroende för. Ett slags vox populi. Folkets röst.
Han hade läst vad jag skrivit om F&S, och framförde tanken att det hela var ett led i en islamistisk strategi att tvinga fega svenskar att rätta sig efter muslimsk lag.
Han stödde sig på vad han läst i Friskispressen:
"Värden öppnar dörren och välkomnar några kvinnor som kommer raka vägen utifrån med ytterkläder och slöja. De vet att fotografering kommer att ske på passet och en av dem tittar sig lite oroligt omkring.-Är det en manlig fotograf? undrar hon."
Patetiskt! Fast Friskispressen tycks anse är, att det är hur berikande och okej som helst. Att vi måste bejaka andra kulturer än den svenska, som Mona Sahlin hatar så mycket och Fredrik Reinfeldt alias Täbyzombien kallar barbarisk.
http://sv.wikiquote.org/wiki/Mona_Sahlin
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=589029
Herr K. tog fasta på, att kvinnorna kom "raka vägen utifrån med ytterkläder och slöja". Hans teori var att de inte kom för att gympa, utan att islamistiska män fått dem att testa F&S:s gränser. Hade F&S sagt nej, så hade de islamistiska männen vänt sig till landsförrädiska och anti-demokratiska DO, och anmält F&S för etnisk diskriminering.
Herr K. menade att detta var ett steg bland många för att tvinga svenskarna att tillåta särbehandling av muslimer. Dvs. muslimskt kvinnoförtryck.
Herr K. undrade om nästa steg var att införa speciella tider för kvinnor på våra kommunbibliotek, eftersom muslimska kvinnor inte får träffa män - varken kristna, atetistiska eller muslimska män.
Hemkommen från Sörmlandsleden och sittande framför datorn är jag uppriktigt orolig för att Herr K har rätt. För att de ryggradslösa fegisar som styr vårt samhälle, skulle ge efter - en gång till.
fredag 9 maj 2008
IQ - ärftligt eller ej?
Finns en judisk IQ-gen? Om svaret är nej, så måste judisk kultur vara överlägsen de flesta andra kulturer, eftersom 27 procent av alla amerikanska nobelpristagare och hälften av alla världens schackmästare är judar, eller mer specifikt, östjudar /ashkenazi-judar. Trots att judarna bara utgör 0.25 procent av jordens befolkning och endast 3 procent av USA:s.
Den judiska överpresentationen i finans, film, medicin och journalistik är speciellt märkbar i USA. För att inte tala om i amerikansk TV och i Hollywood!
Phillip Weiss i New York Observer uppskattar att 30 procent av det amerikanska etablissemanget är judiskt. Att tio av 50 senatorer är judiska är ganska remarkabelt. Var finns motsvarande antal afro-amerikaner i senaten?
Vid förra sekelskiftet utgjorde judarna 1 procent av Tysklands befolkning, men ändå var 50 procent av läkarna i Berlin och 60 procent av dem i Wien judar.
Denna uppgift är plockad ur en artikel ("Are Jews Smarter?") i senaste numret av New York Magazine, i vilken presenteras en uppsats av två amerikanska forskare, doktorerna Henry Harpending och Gregory Cochran, vilka hävdar att det finns ett samband ärfliga ämnesomsättnings-sjukdomar som förekommer speciellt hos ashkenazi-judar och deras höga IQ.
http://www.newyorkmetro.com/nymetro/news/culture/features/1478/
Genomsnitts-IQ:n för Sverige är förresten 102, för Italien 103, för ashekenazi-judar 115! För Israel paradoxalt nog bara 98, enligt Lynn-Vahanens "IQ and The Wealth of Nations".
http://www.vdare.com/sailer/wealth_of_nations.htm
I korthet går Harpendings och Cochrans teori ut på att sjukdomarna ifråga (Tay-Sachs, Niemann-Pick, Gauchers sjukdom, och mucolipidosis typ IV) påverkar hjärnan neurologiskt och därigenom höjer IQ:n.
Och att isoleringen i gettot gett större spridning åt dem inom den ashekenazi-judiska gruppen och därmed även högre IQ inom densama. Men om det inte finns en IQ-gen, hur förklara den judiska intellektuella överlägsenheten?
Den hjärngympa som studier av Talmud innebär framförs som en alternativ förklaring.
Talmud är en omfattande samling skarpsinniga kommentarer om moral och Gud etcetera, av lärda rabbiner, vilka judiska barn undervisas i.
Kanske man skulle kunna jämföra det med att dagligen ägna sig åt logiska analyser av moralfilosofiska utsagor? Rimligen borde sådana aktiviteter höja intelligensen. Men den mätbara IQ:n?
Men stopp ett tag! Vad menar vi med intelligens? Jo, vi kan mena minneskapacitet, dvs. mängden fakta man förmår tillägna sig och vid behov snabbt återkoppla till, och var vi läst en uppgift för länge sen; vidare vår förmåga att lära oss främmande språk; skicklighet i huvudräkning; förmåga att resonera logiskt och upptäcka logiska blottor i andras resonemang, med mera.
Men man kan även mena social smarthet. Att bete sig på ett sätt som gynnar ett långt liv och en hög inkomst. Kan man mäta sådant med IQ-test? Troligen.
Men låt mig här inflika, att jag själv aldrig klarat att slutföra ett IQ-test och förmodligen inte skulle kunna det om så mitt liv hängde på det. Samtliga moment brukar jag finna narkoleptiskt tråkiga, dock klarar jag en del av dem, framför allt de verbala avsnitten; men när det kommer till att utesluta vissa geometriska figurer i en serie, så går jag bet.
Jo, förresten, det finns ett IQ-test som jag läst om, som jag nog skulle klara, som - om jag på grund av dumhet inte missuppfattade det! - gick ut på att minnas talserier med diverse godtyckliga skutt mellan talen. Först framlänges, sen baklänges. Det är ju knappast svårare än att hålla reda på t ex tio olika koder. Vilket jag nog gör.
Låt se: passerkort, min frus bensinkort, bankomatkort, tre olika kodlåskoder på jobbet, inloggningskoder för fem bloggar, två mail-koder, etc. Utan minneslappar eller automatisk påloggning. Däremot har jag ingen aning om mitt mobilnummer, men jag brukar ursäkta mig med att jag aldrig ringer till mig själv! Men jag kan sju jobbrelaterade nummer, min pappas, min dotters, hennes sambos mobilnummer, det till mina ena styvsons arbetsplats, och numret hem till mig själv samt till min frus mobiltelefon. Samt att rabbla de 50 amerikanska delstaterna som ett rinnande vatten.
Nå, det finns utan tvivel ett mätbart samband mellan IQ-nivå och årlig inkomst. Min är relativt låg, men min frus är exceptionellt hög. Och hon har enligt en utsago väldigt hög IQ. Hm, skall jag tro på det? Ibland har jag ju jag rätt, när vi grälar, och hon definitivt fel!
Men är IQ ärftligt? Är några mentala egenskaper det? Musikalitet? Empati? Och vad får jakande svar på dessa frågor för logiska konsekvenser? Vågar vi ens tänka på dem? Eller diskutera dem?
Ibland funderar jag på filmen "Rainman" med Dustin Hoffman och Tom Cruise.
Som bekant handlar den om en autistisk man, som är inkapabel att klara sig ute i samhället, men ändå ett geni i fråga om att blixtsnabbt kunna se hur många tandpetar som välts ut på golvet (även om det rör sig om ca 130 st.) och på att räkna upp någonting i stil med alla namn och resultat i den amerikanska baseballigan sen dess grundande.
Tänk om hans genialitet beror på att andra funktioner i hans hjärna är så lågenergiförbrukande, att de få friska får den energi som normalt fördelas jämt (någorlunda) mellan samtliga?
Kan inte personer som jag, som presterar dåligt på IQ-test, finna tröst i detta?
Jag kanske har en ojämn, cerebral energifördelning, med överdoser för vissa mentala funktioner?
En passus i NYM-artikeln som tycks antyda detta är följande:
"Cochran’s latest kick, though, is population genetics. Although Natural History of Ashkenazi Intelligence is written with a modicum of academic restraint, his independent essays, posted online, are much more freewheeling, and they betray a much more unsettling agenda: '[I]f this is what I think it is," he writes, in an essay called 'Overclocking,' the term programmers use to describe supercharging a computer’s brain capacity by weakening it, 'all these Ashkenazi neurological diseases are hints of ways in which one could supercharge intelligence . . . so it seems likely that we could—if we wanted to—develop pharmaceutical agents that had similar effects.'"
Slutordet till Mensa:
"Vad är IQ?
SVAR: IQ, generell begåvning, intelligens, logisk förmåga problemlösningsförmåga är alla synonyma begrepp, dvs beskriver vår förmåga att hantera och lösa nya problem som inte bygger på tidigare kunskap och erfarenheter.
Vad är intelligens?
SVAR: Ibland gör man skillnad mellan begåvning och intelligens. Intelligensen skulle då vara den medfödda förmågan att tänka och logiskt analysera och begåvning skulle då vara det vi faktiskt ser av intelligensens uttryck. Man kan ju ha förmågan men inte utnyttja den. I praktiken är begreppen identiska. Nationalencyklopedins ordbok anger 'förmåga till tänkande och analys' vilket får anses som en ganska vag beskrivning, även om det indikerar att det är just tankeverksamhet som omfattas. Du kan läsa mer om intelligens i Nationalencyklopedins uppslagsverk på biblioteket."
http://www.mensa.se/faq_om_mensa.html
P.S. Ett bra sökverktyg för att kolla kända judar är (filosemitiska) Jewhoo.
Den judiska överpresentationen i finans, film, medicin och journalistik är speciellt märkbar i USA. För att inte tala om i amerikansk TV och i Hollywood!
Phillip Weiss i New York Observer uppskattar att 30 procent av det amerikanska etablissemanget är judiskt. Att tio av 50 senatorer är judiska är ganska remarkabelt. Var finns motsvarande antal afro-amerikaner i senaten?
Vid förra sekelskiftet utgjorde judarna 1 procent av Tysklands befolkning, men ändå var 50 procent av läkarna i Berlin och 60 procent av dem i Wien judar.
Denna uppgift är plockad ur en artikel ("Are Jews Smarter?") i senaste numret av New York Magazine, i vilken presenteras en uppsats av två amerikanska forskare, doktorerna Henry Harpending och Gregory Cochran, vilka hävdar att det finns ett samband ärfliga ämnesomsättnings-sjukdomar som förekommer speciellt hos ashkenazi-judar och deras höga IQ.
http://www.newyorkmetro.com/nymetro/news/culture/features/1478/
Genomsnitts-IQ:n för Sverige är förresten 102, för Italien 103, för ashekenazi-judar 115! För Israel paradoxalt nog bara 98, enligt Lynn-Vahanens "IQ and The Wealth of Nations".
http://www.vdare.com/sailer/wealth_of_nations.htm
I korthet går Harpendings och Cochrans teori ut på att sjukdomarna ifråga (Tay-Sachs, Niemann-Pick, Gauchers sjukdom, och mucolipidosis typ IV) påverkar hjärnan neurologiskt och därigenom höjer IQ:n.
Och att isoleringen i gettot gett större spridning åt dem inom den ashekenazi-judiska gruppen och därmed även högre IQ inom densama. Men om det inte finns en IQ-gen, hur förklara den judiska intellektuella överlägsenheten?
Den hjärngympa som studier av Talmud innebär framförs som en alternativ förklaring.
Talmud är en omfattande samling skarpsinniga kommentarer om moral och Gud etcetera, av lärda rabbiner, vilka judiska barn undervisas i.
Kanske man skulle kunna jämföra det med att dagligen ägna sig åt logiska analyser av moralfilosofiska utsagor? Rimligen borde sådana aktiviteter höja intelligensen. Men den mätbara IQ:n?
Men stopp ett tag! Vad menar vi med intelligens? Jo, vi kan mena minneskapacitet, dvs. mängden fakta man förmår tillägna sig och vid behov snabbt återkoppla till, och var vi läst en uppgift för länge sen; vidare vår förmåga att lära oss främmande språk; skicklighet i huvudräkning; förmåga att resonera logiskt och upptäcka logiska blottor i andras resonemang, med mera.
Men man kan även mena social smarthet. Att bete sig på ett sätt som gynnar ett långt liv och en hög inkomst. Kan man mäta sådant med IQ-test? Troligen.
Men låt mig här inflika, att jag själv aldrig klarat att slutföra ett IQ-test och förmodligen inte skulle kunna det om så mitt liv hängde på det. Samtliga moment brukar jag finna narkoleptiskt tråkiga, dock klarar jag en del av dem, framför allt de verbala avsnitten; men när det kommer till att utesluta vissa geometriska figurer i en serie, så går jag bet.
Jo, förresten, det finns ett IQ-test som jag läst om, som jag nog skulle klara, som - om jag på grund av dumhet inte missuppfattade det! - gick ut på att minnas talserier med diverse godtyckliga skutt mellan talen. Först framlänges, sen baklänges. Det är ju knappast svårare än att hålla reda på t ex tio olika koder. Vilket jag nog gör.
Låt se: passerkort, min frus bensinkort, bankomatkort, tre olika kodlåskoder på jobbet, inloggningskoder för fem bloggar, två mail-koder, etc. Utan minneslappar eller automatisk påloggning. Däremot har jag ingen aning om mitt mobilnummer, men jag brukar ursäkta mig med att jag aldrig ringer till mig själv! Men jag kan sju jobbrelaterade nummer, min pappas, min dotters, hennes sambos mobilnummer, det till mina ena styvsons arbetsplats, och numret hem till mig själv samt till min frus mobiltelefon. Samt att rabbla de 50 amerikanska delstaterna som ett rinnande vatten.
Nå, det finns utan tvivel ett mätbart samband mellan IQ-nivå och årlig inkomst. Min är relativt låg, men min frus är exceptionellt hög. Och hon har enligt en utsago väldigt hög IQ. Hm, skall jag tro på det? Ibland har jag ju jag rätt, när vi grälar, och hon definitivt fel!
Men är IQ ärftligt? Är några mentala egenskaper det? Musikalitet? Empati? Och vad får jakande svar på dessa frågor för logiska konsekvenser? Vågar vi ens tänka på dem? Eller diskutera dem?
Ibland funderar jag på filmen "Rainman" med Dustin Hoffman och Tom Cruise.
Som bekant handlar den om en autistisk man, som är inkapabel att klara sig ute i samhället, men ändå ett geni i fråga om att blixtsnabbt kunna se hur många tandpetar som välts ut på golvet (även om det rör sig om ca 130 st.) och på att räkna upp någonting i stil med alla namn och resultat i den amerikanska baseballigan sen dess grundande.
Tänk om hans genialitet beror på att andra funktioner i hans hjärna är så lågenergiförbrukande, att de få friska får den energi som normalt fördelas jämt (någorlunda) mellan samtliga?
Kan inte personer som jag, som presterar dåligt på IQ-test, finna tröst i detta?
Jag kanske har en ojämn, cerebral energifördelning, med överdoser för vissa mentala funktioner?
En passus i NYM-artikeln som tycks antyda detta är följande:
"Cochran’s latest kick, though, is population genetics. Although Natural History of Ashkenazi Intelligence is written with a modicum of academic restraint, his independent essays, posted online, are much more freewheeling, and they betray a much more unsettling agenda: '[I]f this is what I think it is," he writes, in an essay called 'Overclocking,' the term programmers use to describe supercharging a computer’s brain capacity by weakening it, 'all these Ashkenazi neurological diseases are hints of ways in which one could supercharge intelligence . . . so it seems likely that we could—if we wanted to—develop pharmaceutical agents that had similar effects.'"
Slutordet till Mensa:
"Vad är IQ?
SVAR: IQ, generell begåvning, intelligens, logisk förmåga problemlösningsförmåga är alla synonyma begrepp, dvs beskriver vår förmåga att hantera och lösa nya problem som inte bygger på tidigare kunskap och erfarenheter.
Vad är intelligens?
SVAR: Ibland gör man skillnad mellan begåvning och intelligens. Intelligensen skulle då vara den medfödda förmågan att tänka och logiskt analysera och begåvning skulle då vara det vi faktiskt ser av intelligensens uttryck. Man kan ju ha förmågan men inte utnyttja den. I praktiken är begreppen identiska. Nationalencyklopedins ordbok anger 'förmåga till tänkande och analys' vilket får anses som en ganska vag beskrivning, även om det indikerar att det är just tankeverksamhet som omfattas. Du kan läsa mer om intelligens i Nationalencyklopedins uppslagsverk på biblioteket."
http://www.mensa.se/faq_om_mensa.html
P.S. Ett bra sökverktyg för att kolla kända judar är (filosemitiska) Jewhoo.
onsdag 2 april 2008
Den moderne fariséen
Matt 6:5: "Och när i bedjen, skolen I icke vara såsom skrymtarna, vilka gärna stå i synagogorna och i gathörnen och bedja, för att bliva sedda av människorna."
Vilka motsvarar skrymtarna i vår tid och i vårt Sverige?
De som av fåfänga vill framstå som goda.
I vårt avkristnade samhälle mäts godhet i politiska åsikter om mångfald, invandring och feminism. De av den politiska överheten godkända åsikterna är de som den goda människan i ett sådant samhälle måste omfatta för att betraktas som god.
Det är därför Sverigedemokraterna eller människorna bakom "islamofobiska" bloggar som denna inte betraktas som goda, snarare som skitstövlar.
Samtidigt när jag läser om de förödande konsekvenser som invandringen till Storbritannien får för de som nu är barn, om man skall gå efter den tvärpolitiska
rapport som överhuset publicerat, så inser man att den politiska överhetens (regeringens) godhet inte är någon godhet. Snarare ondska maskerad som godhet.
Och eftersom de ekonomiska effekterna av invandringen till Frankrike varit lika förödande som för den till Storbritannien, enligt en översatt artikel ur Le Conservateur på Gallia Watch, så inser man att denna till godhet maskerade ondska är internationell och följaktligen även kan existera i Sverige.
För att finna paralleller som klargör denna ondskas natur, tillåt mig dra en parallell till privatlivet och yrkeslivet.
Det är lätt att framstå som god eller snäll genom att aldrig ställa krav, aldrig bråka. Samtidigt kan det vara ett svek, i synnerhet om kravlösheten drabbar barn.
Och att svika under täckmantel av godhet, det är inte godhet.
Samma sak med att inte våga ta ansvar för framtiden, även om det innebär att man måste utmana sin samtids och sitt samhälles tabun.
Sunt förnuft säger oss att det finns en ekonomisk gräns för mycket man kan hjälpa människor som har det svårt.
Ett samhälles åtaganden mot egna medborgare kan vara nog så ansträngande, men om åtagandena utsträcks till att omfatta en massinvasion av hjälpbehövande, ja, alla jordens invånare, då blir de samhällskadliga. Finns det någon dygd i att vara så "god" att man intecknar ett samhälles barns framtid? Är det inte snarare ett fegt och skamligt svek?
Vilka motsvarar skrymtarna i vår tid och i vårt Sverige?
De som av fåfänga vill framstå som goda.
I vårt avkristnade samhälle mäts godhet i politiska åsikter om mångfald, invandring och feminism. De av den politiska överheten godkända åsikterna är de som den goda människan i ett sådant samhälle måste omfatta för att betraktas som god.
Det är därför Sverigedemokraterna eller människorna bakom "islamofobiska" bloggar som denna inte betraktas som goda, snarare som skitstövlar.
Samtidigt när jag läser om de förödande konsekvenser som invandringen till Storbritannien får för de som nu är barn, om man skall gå efter den tvärpolitiska
rapport som överhuset publicerat, så inser man att den politiska överhetens (regeringens) godhet inte är någon godhet. Snarare ondska maskerad som godhet.
Och eftersom de ekonomiska effekterna av invandringen till Frankrike varit lika förödande som för den till Storbritannien, enligt en översatt artikel ur Le Conservateur på Gallia Watch, så inser man att denna till godhet maskerade ondska är internationell och följaktligen även kan existera i Sverige.
För att finna paralleller som klargör denna ondskas natur, tillåt mig dra en parallell till privatlivet och yrkeslivet.
Det är lätt att framstå som god eller snäll genom att aldrig ställa krav, aldrig bråka. Samtidigt kan det vara ett svek, i synnerhet om kravlösheten drabbar barn.
Och att svika under täckmantel av godhet, det är inte godhet.
Samma sak med att inte våga ta ansvar för framtiden, även om det innebär att man måste utmana sin samtids och sitt samhälles tabun.
Sunt förnuft säger oss att det finns en ekonomisk gräns för mycket man kan hjälpa människor som har det svårt.
Ett samhälles åtaganden mot egna medborgare kan vara nog så ansträngande, men om åtagandena utsträcks till att omfatta en massinvasion av hjälpbehövande, ja, alla jordens invånare, då blir de samhällskadliga. Finns det någon dygd i att vara så "god" att man intecknar ett samhälles barns framtid? Är det inte snarare ett fegt och skamligt svek?
söndag 10 februari 2008
Två sidor av samma mynt - feminism och multikulti
Sverige behöver ett parti som kritiserar både invandringen och feminismen.
När det gäller kritik av feminismen så kan det handla om antingen att kritisera jämställdhetstanken som sådan eller att kritisera feminismen - den som praktiseras i Sverige av staten och vänstern och massmedia - för diskriminering mot män. Med andra ord för svek mot det könsneutrala perspektivet och för att anlägga ett genusperspektiv när man i stället borde inse, att skrivna som oskrivna lagar förtrycker både män och kvinnor.
Exemplen på hur gammaldags förväntningar på män lever kvar sida vid sida med en ny mansroll är många. Detta för att uttrycka saken diplomatiskt. Med ord som bättre beskriver hur man upplever det som man när man tar del av underhållning i tv eller tidningar, speciellt då damtidningar som Amelia och Tara etc., skulle jag tala om dubbelmoral.
Enligt den feministiska ideologin så är kvinnor alltid i underläge i vårt samhälle. Vilket motsägs av att det finns oändligt många kvinnor som har bättre ekonomi och högre status än de flesta män.
Detta sätt att felaktigt tolka samhället går igen i alla feministiska påståenden, som vid närmare koll alltid visar sig bero på medvetet trixande med statistik.
Män är överrepresenterade inom lågstatusyrken, tvärtemot vad feministerna påstår (t ex sophantering och slakterinäring).
Kvinnor får inte alls sämre behandling vid hjärtinfarkter som Solveig Ternström och SVT påstår. Det dör visserligen fler kvinnor i hjärtinfarkt, men det beror på att kvinnor lever längre än män. Marie Abrahamsson, ledarskribent i SvD, skrev en intressant krönika
i ämnet om hur hon lurats av TV-propagandan.
Till och från driver feministerna sina små kampanjer. Lägger dem på hyllan efter ett tag och efter ytterligare någon tid dammar man av dem och
kör dem igen.
Helt utan vetenskaplig grund målar man nu upp risken för att kvinnor blir drogade på krogen. Nogsamt undviker man att tala om vad blodprov visar utan allt handlar om subjektiva upplevelser. Den enda noggranna rättsmedicinska
kartläggningen som jag känner till är från Storbritannien och omfattar över tusen anmälningar om spetsade drinkar. Inte ett enda test visade spår GHB eller rohypnol, däremot av rikliga kvantiteter cannabis och alkohol, droger som kvinnorna själva intagit.
Ett annat kärt tema där man bluffar är om kvinnolöner. Att kvinnor generellt tjänar mindre än män bevisar ingen diskriminering. Man kan även jämföra landsändar och etniska grupper och åldersgrupper utan att förklaringen är diskriminering. Men om man sätter likhetstecken mellan inkomst och lön, så bortser man från till exempel från kvinnors högre frånvaro.
Istället för att diskutera den nationella frågan och invandringsfrågan, ägnar man sig åt ett skenproblem i jämställdhetens namn. Om kvinnovåld är ett så stort problem, så borde man kanske vara emot import att hederskulturer till vårt land. Man kanske borde titta på överfallsvåldtäkter och fråga sig varför de flesta överklaganden i hovrätten gäller män med utländsk bakgrund. Man borde fråga sig om de flesta muslimers kvinnosyn är förenlig med jämställdhetssträvandena.
Men här missar både feminismen och det anti-feministiska samfundet och Pär Ström stort, därför att man inte törs berör invandringsfrågan.
torsdag 10 januari 2008
Avskaffa lagen om hets mot folkgrupp!
Lagen om hets mot folkgrupp skapar godtycke och är oförenlig med ett rättssamhälle. Kännetecknande för ett sådant är att medborgarna skall kunna förutse konsekvenserna av sina handlingar.
Lagen om hets mot folkgrupp är ett exempel på motsatsen. Den hämmar en fri debatt i vissa frågor. Det handlar inte om att man skall få skrika okvädningsord fritt eller beljuga folkgrupper utan om att man utan rädsla skall kunna framlägga fakta.
Fakta kan vara taktlösa och att linda in dem så att de inte upplevs som det är omständligt och något som försvararna av status quo slipper ägna sig åt. Tvärtom gynnas de av svårigheterna att presentera taktlösa fakta på ett taktfullt sätt. Detta skapar en obalans i debatten, som underlättar för anhängarna av status quo att vinna den. Inte på grund av de står på en stabil grund av fakta utan på grund av att deras motståndare måste anstränga sig så mycket mer.
Problemet med lagen är dess tal om missaktning. Man får enligt den inte skriva eller tala på ett sätt som kan skapa missaktning mot en religiös, etnisk eller sexuell minoritet. Men vad bidrar mest till missaktning mot till exempel muslimer? Jo, det dagliga nyhetsflödet. Skall det censureras för att inte skapa missaktning mot muslimer?
Lagstiftare kan sällan förutse alla konsekvenser av en lag. Till exempel inte att en statsminister skall kalla det ursvenska för blott barbari och få människor att undra om han skulle kalla det ur-kurdiska eller ur-afrikanska för samma sak. Och fråga sig varför det skall vara legitimt att nedvärdera det ursvenska men inga andra nationaliteters "ur-kultur" eller "ur-etnicitet".
Nyheterna just nu speglarna massmord i Kenya. Företeelser som man spontant vill kalla "barbariska". Liksom könstympning och hedersmord.
Men jag kan inte påminna mig ha hört någon politiker eller intellektuell kalla hedersmord eller könsstympning för det. Den kontrasten till statsministerns ord om det "ursvenska" gör mig irriterad.
Man börjar skriva en bloggpostning om detta hyckleri. Men under skrivandet tvekar man och frågar sig om inte de exempel på barbari som man kommer på, men som politikerna aldrig skulle kalla för barbari, skapar en så negativ bild av vissa folkgrupper att det bryter mot lagens ord om spridande av missaktning mot folkgrupp. Ibland väljer man därför att hålla inne med sin kritik mot hyckleriet hellre än att riskera en anmälan för hets mot folkgrupp.
Under sådana betingelser så kan inte en konstruktiv samhällsdebatt föras. Det inser säkert de flesta, men ändå upplevs det som ett för stort steg att slopa lagen om hets mot folkgrupp, eftersom en sådan handling skulle kunna tolkas som bagatellisering av rasism. Fast man säkert skulle kunna förklara varför man slopar lagen och på så sätt undvika att sända fel signaler.
Men hellre än att ta ett så pass modigt steg, låter man samhällsdebatten hämmas av rädsla för att bryta mot en yttrandefrihetslag.
Lagen om hets mot folkgrupp är ett exempel på motsatsen. Den hämmar en fri debatt i vissa frågor. Det handlar inte om att man skall få skrika okvädningsord fritt eller beljuga folkgrupper utan om att man utan rädsla skall kunna framlägga fakta.
Fakta kan vara taktlösa och att linda in dem så att de inte upplevs som det är omständligt och något som försvararna av status quo slipper ägna sig åt. Tvärtom gynnas de av svårigheterna att presentera taktlösa fakta på ett taktfullt sätt. Detta skapar en obalans i debatten, som underlättar för anhängarna av status quo att vinna den. Inte på grund av de står på en stabil grund av fakta utan på grund av att deras motståndare måste anstränga sig så mycket mer.
Problemet med lagen är dess tal om missaktning. Man får enligt den inte skriva eller tala på ett sätt som kan skapa missaktning mot en religiös, etnisk eller sexuell minoritet. Men vad bidrar mest till missaktning mot till exempel muslimer? Jo, det dagliga nyhetsflödet. Skall det censureras för att inte skapa missaktning mot muslimer?
Lagstiftare kan sällan förutse alla konsekvenser av en lag. Till exempel inte att en statsminister skall kalla det ursvenska för blott barbari och få människor att undra om han skulle kalla det ur-kurdiska eller ur-afrikanska för samma sak. Och fråga sig varför det skall vara legitimt att nedvärdera det ursvenska men inga andra nationaliteters "ur-kultur" eller "ur-etnicitet".
Nyheterna just nu speglarna massmord i Kenya. Företeelser som man spontant vill kalla "barbariska". Liksom könstympning och hedersmord.
Men jag kan inte påminna mig ha hört någon politiker eller intellektuell kalla hedersmord eller könsstympning för det. Den kontrasten till statsministerns ord om det "ursvenska" gör mig irriterad.
Man börjar skriva en bloggpostning om detta hyckleri. Men under skrivandet tvekar man och frågar sig om inte de exempel på barbari som man kommer på, men som politikerna aldrig skulle kalla för barbari, skapar en så negativ bild av vissa folkgrupper att det bryter mot lagens ord om spridande av missaktning mot folkgrupp. Ibland väljer man därför att hålla inne med sin kritik mot hyckleriet hellre än att riskera en anmälan för hets mot folkgrupp.
Under sådana betingelser så kan inte en konstruktiv samhällsdebatt föras. Det inser säkert de flesta, men ändå upplevs det som ett för stort steg att slopa lagen om hets mot folkgrupp, eftersom en sådan handling skulle kunna tolkas som bagatellisering av rasism. Fast man säkert skulle kunna förklara varför man slopar lagen och på så sätt undvika att sända fel signaler.
Men hellre än att ta ett så pass modigt steg, låter man samhällsdebatten hämmas av rädsla för att bryta mot en yttrandefrihetslag.
Det politiska våldet och yttrandefriheten
Förra året uppmanade den folkpartistiske riksdagsmannen Johan Pehrson demokratiminister Sabuni att ta avstånd från våldet mot Sverigedemokraterna.
Märkligt att en sådan uppmaning skall behöva riktas till en minister. Borde inte ett sådant fördömande vara självklart?
Tydligen inte. Enligt Pehrson berodde tystnaden på "beröringsskräck". Att ett fördömande av våldet mot Sverigedemokraterna skulle kunna tolkas som sympati för dem.
Den förklaringen förefaller inte sannolik.
Men den andra förklaringen - kan den vara sann? Att regeringen och riksdagen inofficiellt uppskattar våldet och terrorn mot Sverigedemokraterna?
Nalin Pekguls tv-uttalande om att hon gladdes åt Sverigedemokraternas problem att finna hotell och konferenscentra som vill inhysa dem under deras årsmöte, på grund av rädslan för attacker från vänsterextremister, underblåser en sådan förskräcklig misstanke.
Eller finns det en tredje förklaring, som är den riktiga? Vilken då i så fall?
Märkligt att en sådan uppmaning skall behöva riktas till en minister. Borde inte ett sådant fördömande vara självklart?
Tydligen inte. Enligt Pehrson berodde tystnaden på "beröringsskräck". Att ett fördömande av våldet mot Sverigedemokraterna skulle kunna tolkas som sympati för dem.
Den förklaringen förefaller inte sannolik.
Men den andra förklaringen - kan den vara sann? Att regeringen och riksdagen inofficiellt uppskattar våldet och terrorn mot Sverigedemokraterna?
Nalin Pekguls tv-uttalande om att hon gladdes åt Sverigedemokraternas problem att finna hotell och konferenscentra som vill inhysa dem under deras årsmöte, på grund av rädslan för attacker från vänsterextremister, underblåser en sådan förskräcklig misstanke.
Eller finns det en tredje förklaring, som är den riktiga? Vilken då i så fall?
Sd fegar om "hetslagen"?
I den här serien exempel på svek mot demokratin, så bör inte heller Sverigedemokraterna slippa undan.
Deras tystnad om lagen om hets mot folkgrupp är förbryllande. Är det rädsla för att folk skall uppleva dem som varande för "hets mot folkgrupp", bara för att de anklagas för det?
Helt fel strategi i så fall och kanske orsaken till att Sd inte lyfter. Man måste våga vara kontroversiell om man är liten för då får man publicitet, och en chans att visa sig på styva linan intellektuellt.
Jag tror att Sd och de som vill ha en förändring måste lägga en intellektuell grund att stå på. Det kräver att våga ta i frågor som lätt kan leda till missuppfattningar initialt, men som borde kunna undanröjas när det - som i fallet med lagen om hets mot folkgrupp - visar sig handla om försvaret av yttrandefriheten.
Det finns prejudikat. Det främsta som jag känner till är en ung judisk advokat som försvarade nynazisters rätt att marschera genom ett judiskt bostadsområde med många överlevande från Förintelsen. Han älskade yttrandefriheten mer än han avskydde nazister.
Men var finns de som vågar stå upp för nazisters yttrandefrihet? Som självmant protesterar mot fängelsedomar mot så kallade historierevisionister/förintelseförnekare?
Den är sliten den här dikten av pastor Martin Niemöller, men ständigt aktuell:
I Tyskland kom nazisterna och tog kommunisterna.
Och jag sade inget, för jag var inte kommunist.
Sedan kom de och tog judarna
Och jag sade inget, för jag var inte jude.
Sedan kom de och tog fackföreningsfolket
Och jag sade inget, för jag var inte fackansluten.
Sedan kom de och tog katolikerna
Och jag var protestant, så jag sade inget.
Sedan kom de och tog mig...
Vid det laget fanns det ingen kvar
som kunde säga något.
Med andra ord, försvarar vi inte yttrandefriheten för alla, så kommer vi själva att drabbas i slutändan.
Deras tystnad om lagen om hets mot folkgrupp är förbryllande. Är det rädsla för att folk skall uppleva dem som varande för "hets mot folkgrupp", bara för att de anklagas för det?
Helt fel strategi i så fall och kanske orsaken till att Sd inte lyfter. Man måste våga vara kontroversiell om man är liten för då får man publicitet, och en chans att visa sig på styva linan intellektuellt.
Jag tror att Sd och de som vill ha en förändring måste lägga en intellektuell grund att stå på. Det kräver att våga ta i frågor som lätt kan leda till missuppfattningar initialt, men som borde kunna undanröjas när det - som i fallet med lagen om hets mot folkgrupp - visar sig handla om försvaret av yttrandefriheten.
Det finns prejudikat. Det främsta som jag känner till är en ung judisk advokat som försvarade nynazisters rätt att marschera genom ett judiskt bostadsområde med många överlevande från Förintelsen. Han älskade yttrandefriheten mer än han avskydde nazister.
Men var finns de som vågar stå upp för nazisters yttrandefrihet? Som självmant protesterar mot fängelsedomar mot så kallade historierevisionister/förintelseförnekare?
Den är sliten den här dikten av pastor Martin Niemöller, men ständigt aktuell:
I Tyskland kom nazisterna och tog kommunisterna.
Och jag sade inget, för jag var inte kommunist.
Sedan kom de och tog judarna
Och jag sade inget, för jag var inte jude.
Sedan kom de och tog fackföreningsfolket
Och jag sade inget, för jag var inte fackansluten.
Sedan kom de och tog katolikerna
Och jag var protestant, så jag sade inget.
Sedan kom de och tog mig...
Vid det laget fanns det ingen kvar
som kunde säga något.
Med andra ord, försvarar vi inte yttrandefriheten för alla, så kommer vi själva att drabbas i slutändan.
lördag 5 januari 2008
Taktlösa frågor
Får man fråga varför vi svenskar får veta mindre än till exempel engelsmännen om vad våra muslimska invandrare tycker.
För ibland undrar man ju och får tyvärr nöja sig med att fortsätta göra det. Några svar tycks inte gå att uppbringa.
När Salman Rushdies dödshotades, så undrade åtminstone jag vad svenska muslimer tyckte. Jag undrade varför ingen journalist ringde runt och frågade
imamer om saken.
I brittiska tidningar har jag kunnat läsa om hur många procent muslimer i Storbritannien som vill införa sharia och hur många som sympatiserar med självmordsbombare.
Hur många de är i Sverige har jag ingen aning om. Och ingen annan svensk heller.
Ibland hånas på ledarsidorna de som påstår att det är locket på i svensk invandringsdebatt. Är det inte?
Häromdagen råkade jag se en bild på en kvinna som skär en liten pojke i huvudet under en fest till åminnelse av den shia-muslimske martyren Hussein. Har sett en bild på yahoo av en skäggig man som gör samma sak. Helt förfärligt. Skär er själva, men inte era barn!
Hur många shia-muslimer i Sverige anser sådan barnmisshandel acceptabel? Säkerligen inte många, men varför skulle det vara misstänkt islamofobiskt att ta reda på hur många de är? Vi har ju trots allt en del shia-muslimer i Sverige.
Och varför skulle det vara taktlöst att kalla en sådan sed barbarisk? Finns det ingen gräns för hur taktfulla vi måste vara?
Varför skall jag behöva frukta att till exempel fotot på det blodiga barnet skulle vara "hets mot folkgrupp" om jag lade ut det här? Borde inte sympatin ligga hos det misshandlade barnet?
Men vi vet hur det är: hur Bris inte anmäler barnmisshandel om det begås av invandrare. Svek mot invandrarbarn? Definitivt. Svek mot principen om likhet inför lagen?
För ibland undrar man ju och får tyvärr nöja sig med att fortsätta göra det. Några svar tycks inte gå att uppbringa.
När Salman Rushdies dödshotades, så undrade åtminstone jag vad svenska muslimer tyckte. Jag undrade varför ingen journalist ringde runt och frågade
imamer om saken.
I brittiska tidningar har jag kunnat läsa om hur många procent muslimer i Storbritannien som vill införa sharia och hur många som sympatiserar med självmordsbombare.
Hur många de är i Sverige har jag ingen aning om. Och ingen annan svensk heller.
Ibland hånas på ledarsidorna de som påstår att det är locket på i svensk invandringsdebatt. Är det inte?
Häromdagen råkade jag se en bild på en kvinna som skär en liten pojke i huvudet under en fest till åminnelse av den shia-muslimske martyren Hussein. Har sett en bild på yahoo av en skäggig man som gör samma sak. Helt förfärligt. Skär er själva, men inte era barn!
Hur många shia-muslimer i Sverige anser sådan barnmisshandel acceptabel? Säkerligen inte många, men varför skulle det vara misstänkt islamofobiskt att ta reda på hur många de är? Vi har ju trots allt en del shia-muslimer i Sverige.
Och varför skulle det vara taktlöst att kalla en sådan sed barbarisk? Finns det ingen gräns för hur taktfulla vi måste vara?
Varför skall jag behöva frukta att till exempel fotot på det blodiga barnet skulle vara "hets mot folkgrupp" om jag lade ut det här? Borde inte sympatin ligga hos det misshandlade barnet?
Men vi vet hur det är: hur Bris inte anmäler barnmisshandel om det begås av invandrare. Svek mot invandrarbarn? Definitivt. Svek mot principen om likhet inför lagen?
torsdag 3 januari 2008
Raka frågor tabu?
Jag har sett foton från Ashura-firandet i Irak i vilka shia-muslimer skär sin småbarn med knivar och svärd. När jag ser ett sådant foto frågar jag mig hur många muslimer i Sverige som anser sådan barnmisshandel acceptabel?
Det är en rimlig fråga. Den borde inte vara känslig. Muslimer som inte gillar den ritualen (Saddam Hussein förbjöd den) borde vara tacksamma över att få ta avstånd ifrån den. Och grävande journalister borde ta reda på hur sympatin och antipatin för ritualen fördelar sig bland svenska muslimer. Så varför vet vi inte svaret?
En annan fråga jag ställt mig sedan många år är: hur många muslimska invandrare anser att dödsdomen mot Salman Rushdie är okej? Hur många anser att den inte är det, men att boken borde förbjudas?
Inte heller dessa frågor har vi fått svaren på. Varför?
Jag minns hur ett par tusen muslimer protesterade (utnyttjade den norska yttrandefriheten) för att uttrycka sitt missnöje mot att ett norskt förlag gett ut Rushdies bok.
Och att förläggaren blev skjuten och skadad för livet.
Jag minns hur muslimer i engelska städerna Bolton och Bradford - i sällskap med en muslimsk medlem i Bradfords kommunstyrelse - anordnade ett bokbål för Rushdies bok. Helt okej. Det är sådant som vår "dekadenta" västerländska frihet tillåter.
Times Online
En av de saker som fick mig att byta fot från invandringsliberal till invandringsrestriktiv var just den självcensur som började sprida sig i förlagsvärlden, enligt en artikel i DN 1998. Sverige berördes inte, utan bara (såvitt jag minns) situationen i Storbritannien, Tyskland och USA. Förlag i dessa länder vågade inte ge ut böcker som Rushdies längre eller ens vetenskapliga böcker som kunde väcka imamers missnöje.
Här ser vi ett klart exempel mellan inskränkt yttrandefrihet och invandring. Ja, mer specifikt, muslimsk sådan. Så när man talar om "islamofobi", så bör man ha sådana exempel i åminnelse.
Men kanske är inskränkt yttrandefrihet "smällar man får ta"? Måste vi offra yttrandefriheten (eller kraftigt inskränka den) för att "hjälpa" människor? Kan vi inte kräva något i utbyte för hjälpen, t ex att ta seden dit man kommer?
Men om de "hjälpbehövande" (citationstecken för att inte alla av dem är så hjälpbehövande) inte vill ta seden dit de kommer? Bör de då släppas in? Måste vi inte se till facit för att bestämma vår framtida asyl- och invandringspolitik?
MFO
Det är en rimlig fråga. Den borde inte vara känslig. Muslimer som inte gillar den ritualen (Saddam Hussein förbjöd den) borde vara tacksamma över att få ta avstånd ifrån den. Och grävande journalister borde ta reda på hur sympatin och antipatin för ritualen fördelar sig bland svenska muslimer. Så varför vet vi inte svaret?
En annan fråga jag ställt mig sedan många år är: hur många muslimska invandrare anser att dödsdomen mot Salman Rushdie är okej? Hur många anser att den inte är det, men att boken borde förbjudas?
Inte heller dessa frågor har vi fått svaren på. Varför?
Jag minns hur ett par tusen muslimer protesterade (utnyttjade den norska yttrandefriheten) för att uttrycka sitt missnöje mot att ett norskt förlag gett ut Rushdies bok.
Och att förläggaren blev skjuten och skadad för livet.
Jag minns hur muslimer i engelska städerna Bolton och Bradford - i sällskap med en muslimsk medlem i Bradfords kommunstyrelse - anordnade ett bokbål för Rushdies bok. Helt okej. Det är sådant som vår "dekadenta" västerländska frihet tillåter.
Times Online
En av de saker som fick mig att byta fot från invandringsliberal till invandringsrestriktiv var just den självcensur som började sprida sig i förlagsvärlden, enligt en artikel i DN 1998. Sverige berördes inte, utan bara (såvitt jag minns) situationen i Storbritannien, Tyskland och USA. Förlag i dessa länder vågade inte ge ut böcker som Rushdies längre eller ens vetenskapliga böcker som kunde väcka imamers missnöje.
Här ser vi ett klart exempel mellan inskränkt yttrandefrihet och invandring. Ja, mer specifikt, muslimsk sådan. Så när man talar om "islamofobi", så bör man ha sådana exempel i åminnelse.
Men kanske är inskränkt yttrandefrihet "smällar man får ta"? Måste vi offra yttrandefriheten (eller kraftigt inskränka den) för att "hjälpa" människor? Kan vi inte kräva något i utbyte för hjälpen, t ex att ta seden dit man kommer?
Men om de "hjälpbehövande" (citationstecken för att inte alla av dem är så hjälpbehövande) inte vill ta seden dit de kommer? Bör de då släppas in? Måste vi inte se till facit för att bestämma vår framtida asyl- och invandringspolitik?
MFO
Kenyanska flyktingar?
När jag ser rapporter på tv om det som nu pågår i Kenya, så väcks frågan om vi nu kommer att få en massa flyktingar därifrån också; och bland dessa unga män som deltagit i att hacka ihjäl människor ur en fiendestam?
93 procent av alla asylsökande saknar id-handlingar, så de kan heta något helt annat än det de uppger. Vi har de facto ingen kontroll över vilka vi släpper in.
Men hur är det: får man uttrycka den sortens oro för asylsökande från Kenya? Är den oförsynt? Bör fokus istället ligga på oskyldiga som flyr undan den mordiska pöbeln?
Förresten - kommer vi någonsin få höra reportrar eller se tidningsrubriker använda ordet pöbel om pöbeln? Troligtvis inte.
Jag anser att detta är en form av rasism. Man gör ju skillnad på människor på grund av etnicitet. Det är ju inte så att pöbel som begrepp är bannlyst i alla sammanhang. Bara i fråga om icke-vit pöbel.
Huvudregeln för politiskt korrekthet är att aldrig använda nedsättande ord om brottslingar tillhörande en etnisk minoritet. I alla fall om den är i minoritet i ditt eget land. Och om det landet är situerat i västvärlden. Rasism och etniska motsättningar mellan icke-vita är inte lika allvarligt som vitas förakt för icke-vita. Vilket är bisarrt med tanke på att det torde finnas färre rasister i den vita delen av världen än i den icke-vita.
Till nedsättande ord hör förstås pöbel, slödder, barbarer, vildar, stenåldersmänniskor, mansgrisar, etc.
Att man får tala om öststatskriminella på ett annat sätt än om kriminella från andra delar av världen är förstås bevis på den här dubbelmoralen. Feminister får gärna misstänka att alla ryskor som dejtar svenska män är prostituerade. De visar bara prov på feminism, inte etnisk fördomsfullhet.
En naturligt fråga, när man väl läst i DN att över tjugo procent av alla asylsökande från forna Sovjet är yrkeskriminella, är förstås att fråga sig om det bara gäller asylsökande från forna Sovjet?
Men visst känner man på sig att den frågan är olämplig? Okänslig. Den ifrågasätter en viktig förklaring till överrepresentationen i brottsstatistiken för vissa invandrargrupper, nämligen att den beror på värdssamhällets diskriminering på arbets- och bostadsmarknaden. Inte på att vår asylpolitik utnyttjas av kriminella från världens alla hörn.
93 procent av alla asylsökande saknar id-handlingar, så de kan heta något helt annat än det de uppger. Vi har de facto ingen kontroll över vilka vi släpper in.
Men hur är det: får man uttrycka den sortens oro för asylsökande från Kenya? Är den oförsynt? Bör fokus istället ligga på oskyldiga som flyr undan den mordiska pöbeln?
Förresten - kommer vi någonsin få höra reportrar eller se tidningsrubriker använda ordet pöbel om pöbeln? Troligtvis inte.
Jag anser att detta är en form av rasism. Man gör ju skillnad på människor på grund av etnicitet. Det är ju inte så att pöbel som begrepp är bannlyst i alla sammanhang. Bara i fråga om icke-vit pöbel.
Huvudregeln för politiskt korrekthet är att aldrig använda nedsättande ord om brottslingar tillhörande en etnisk minoritet. I alla fall om den är i minoritet i ditt eget land. Och om det landet är situerat i västvärlden. Rasism och etniska motsättningar mellan icke-vita är inte lika allvarligt som vitas förakt för icke-vita. Vilket är bisarrt med tanke på att det torde finnas färre rasister i den vita delen av världen än i den icke-vita.
Till nedsättande ord hör förstås pöbel, slödder, barbarer, vildar, stenåldersmänniskor, mansgrisar, etc.
Att man får tala om öststatskriminella på ett annat sätt än om kriminella från andra delar av världen är förstås bevis på den här dubbelmoralen. Feminister får gärna misstänka att alla ryskor som dejtar svenska män är prostituerade. De visar bara prov på feminism, inte etnisk fördomsfullhet.
En naturligt fråga, när man väl läst i DN att över tjugo procent av alla asylsökande från forna Sovjet är yrkeskriminella, är förstås att fråga sig om det bara gäller asylsökande från forna Sovjet?
Men visst känner man på sig att den frågan är olämplig? Okänslig. Den ifrågasätter en viktig förklaring till överrepresentationen i brottsstatistiken för vissa invandrargrupper, nämligen att den beror på värdssamhällets diskriminering på arbets- och bostadsmarknaden. Inte på att vår asylpolitik utnyttjas av kriminella från världens alla hörn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)