Min privata lilla hörna.

torsdag 3 januari 2008

Raka frågor tabu?

Jag har sett foton från Ashura-firandet i Irak i vilka shia-muslimer skär sin småbarn med knivar och svärd. När jag ser ett sådant foto frågar jag mig hur många muslimer i Sverige som anser sådan barnmisshandel acceptabel?

Det är en rimlig fråga. Den borde inte vara känslig. Muslimer som inte gillar den ritualen (Saddam Hussein förbjöd den) borde vara tacksamma över att få ta avstånd ifrån den. Och grävande journalister borde ta reda på hur sympatin och antipatin för ritualen fördelar sig bland svenska muslimer. Så varför vet vi inte svaret?

En annan fråga jag ställt mig sedan många år är: hur många muslimska invandrare anser att dödsdomen mot Salman Rushdie är okej? Hur många anser att den inte är det, men att boken borde förbjudas?

Inte heller dessa frågor har vi fått svaren på. Varför?

Jag minns hur ett par tusen muslimer protesterade (utnyttjade den norska yttrandefriheten) för att uttrycka sitt missnöje mot att ett norskt förlag gett ut Rushdies bok.

Och att förläggaren blev skjuten och skadad för livet.

Jag minns hur muslimer i engelska städerna Bolton och Bradford - i sällskap med en muslimsk medlem i Bradfords kommunstyrelse - anordnade ett bokbål för Rushdies bok. Helt okej. Det är sådant som vår "dekadenta" västerländska frihet tillåter.

Times Online

En av de saker som fick mig att byta fot från invandringsliberal till invandringsrestriktiv var just den självcensur som började sprida sig i förlagsvärlden, enligt en artikel i DN 1998. Sverige berördes inte, utan bara (såvitt jag minns) situationen i Storbritannien, Tyskland och USA. Förlag i dessa länder vågade inte ge ut böcker som Rushdies längre eller ens vetenskapliga böcker som kunde väcka imamers missnöje.

Här ser vi ett klart exempel mellan inskränkt yttrandefrihet och invandring. Ja, mer specifikt, muslimsk sådan. Så när man talar om "islamofobi", så bör man ha sådana exempel i åminnelse.

Men kanske är inskränkt yttrandefrihet "smällar man får ta"? Måste vi offra yttrandefriheten (eller kraftigt inskränka den) för att "hjälpa" människor? Kan vi inte kräva något i utbyte för hjälpen, t ex att ta seden dit man kommer?
Men om de "hjälpbehövande" (citationstecken för att inte alla av dem är så hjälpbehövande) inte vill ta seden dit de kommer? Bör de då släppas in? Måste vi inte se till facit för att bestämma vår framtida asyl- och invandringspolitik?

MFO

Inga kommentarer: