Lagen om hets mot folkgrupp skapar godtycke och är oförenlig med ett rättssamhälle. Kännetecknande för ett sådant är att medborgarna skall kunna förutse konsekvenserna av sina handlingar.
Lagen om hets mot folkgrupp är ett exempel på motsatsen. Den hämmar en fri debatt i vissa frågor. Det handlar inte om att man skall få skrika okvädningsord fritt eller beljuga folkgrupper utan om att man utan rädsla skall kunna framlägga fakta.
Fakta kan vara taktlösa och att linda in dem så att de inte upplevs som det är omständligt och något som försvararna av status quo slipper ägna sig åt. Tvärtom gynnas de av svårigheterna att presentera taktlösa fakta på ett taktfullt sätt. Detta skapar en obalans i debatten, som underlättar för anhängarna av status quo att vinna den. Inte på grund av de står på en stabil grund av fakta utan på grund av att deras motståndare måste anstränga sig så mycket mer.
Problemet med lagen är dess tal om missaktning. Man får enligt den inte skriva eller tala på ett sätt som kan skapa missaktning mot en religiös, etnisk eller sexuell minoritet. Men vad bidrar mest till missaktning mot till exempel muslimer? Jo, det dagliga nyhetsflödet. Skall det censureras för att inte skapa missaktning mot muslimer?
Lagstiftare kan sällan förutse alla konsekvenser av en lag. Till exempel inte att en statsminister skall kalla det ursvenska för blott barbari och få människor att undra om han skulle kalla det ur-kurdiska eller ur-afrikanska för samma sak. Och fråga sig varför det skall vara legitimt att nedvärdera det ursvenska men inga andra nationaliteters "ur-kultur" eller "ur-etnicitet".
Nyheterna just nu speglarna massmord i Kenya. Företeelser som man spontant vill kalla "barbariska". Liksom könstympning och hedersmord.
Men jag kan inte påminna mig ha hört någon politiker eller intellektuell kalla hedersmord eller könsstympning för det. Den kontrasten till statsministerns ord om det "ursvenska" gör mig irriterad.
Man börjar skriva en bloggpostning om detta hyckleri. Men under skrivandet tvekar man och frågar sig om inte de exempel på barbari som man kommer på, men som politikerna aldrig skulle kalla för barbari, skapar en så negativ bild av vissa folkgrupper att det bryter mot lagens ord om spridande av missaktning mot folkgrupp. Ibland väljer man därför att hålla inne med sin kritik mot hyckleriet hellre än att riskera en anmälan för hets mot folkgrupp.
Under sådana betingelser så kan inte en konstruktiv samhällsdebatt föras. Det inser säkert de flesta, men ändå upplevs det som ett för stort steg att slopa lagen om hets mot folkgrupp, eftersom en sådan handling skulle kunna tolkas som bagatellisering av rasism. Fast man säkert skulle kunna förklara varför man slopar lagen och på så sätt undvika att sända fel signaler.
Men hellre än att ta ett så pass modigt steg, låter man samhällsdebatten hämmas av rädsla för att bryta mot en yttrandefrihetslag.
torsdag 10 januari 2008
Det politiska våldet och yttrandefriheten
Förra året uppmanade den folkpartistiske riksdagsmannen Johan Pehrson demokratiminister Sabuni att ta avstånd från våldet mot Sverigedemokraterna.
Märkligt att en sådan uppmaning skall behöva riktas till en minister. Borde inte ett sådant fördömande vara självklart?
Tydligen inte. Enligt Pehrson berodde tystnaden på "beröringsskräck". Att ett fördömande av våldet mot Sverigedemokraterna skulle kunna tolkas som sympati för dem.
Den förklaringen förefaller inte sannolik.
Men den andra förklaringen - kan den vara sann? Att regeringen och riksdagen inofficiellt uppskattar våldet och terrorn mot Sverigedemokraterna?
Nalin Pekguls tv-uttalande om att hon gladdes åt Sverigedemokraternas problem att finna hotell och konferenscentra som vill inhysa dem under deras årsmöte, på grund av rädslan för attacker från vänsterextremister, underblåser en sådan förskräcklig misstanke.
Eller finns det en tredje förklaring, som är den riktiga? Vilken då i så fall?
Märkligt att en sådan uppmaning skall behöva riktas till en minister. Borde inte ett sådant fördömande vara självklart?
Tydligen inte. Enligt Pehrson berodde tystnaden på "beröringsskräck". Att ett fördömande av våldet mot Sverigedemokraterna skulle kunna tolkas som sympati för dem.
Den förklaringen förefaller inte sannolik.
Men den andra förklaringen - kan den vara sann? Att regeringen och riksdagen inofficiellt uppskattar våldet och terrorn mot Sverigedemokraterna?
Nalin Pekguls tv-uttalande om att hon gladdes åt Sverigedemokraternas problem att finna hotell och konferenscentra som vill inhysa dem under deras årsmöte, på grund av rädslan för attacker från vänsterextremister, underblåser en sådan förskräcklig misstanke.
Eller finns det en tredje förklaring, som är den riktiga? Vilken då i så fall?
Sd fegar om "hetslagen"?
I den här serien exempel på svek mot demokratin, så bör inte heller Sverigedemokraterna slippa undan.
Deras tystnad om lagen om hets mot folkgrupp är förbryllande. Är det rädsla för att folk skall uppleva dem som varande för "hets mot folkgrupp", bara för att de anklagas för det?
Helt fel strategi i så fall och kanske orsaken till att Sd inte lyfter. Man måste våga vara kontroversiell om man är liten för då får man publicitet, och en chans att visa sig på styva linan intellektuellt.
Jag tror att Sd och de som vill ha en förändring måste lägga en intellektuell grund att stå på. Det kräver att våga ta i frågor som lätt kan leda till missuppfattningar initialt, men som borde kunna undanröjas när det - som i fallet med lagen om hets mot folkgrupp - visar sig handla om försvaret av yttrandefriheten.
Det finns prejudikat. Det främsta som jag känner till är en ung judisk advokat som försvarade nynazisters rätt att marschera genom ett judiskt bostadsområde med många överlevande från Förintelsen. Han älskade yttrandefriheten mer än han avskydde nazister.
Men var finns de som vågar stå upp för nazisters yttrandefrihet? Som självmant protesterar mot fängelsedomar mot så kallade historierevisionister/förintelseförnekare?
Den är sliten den här dikten av pastor Martin Niemöller, men ständigt aktuell:
I Tyskland kom nazisterna och tog kommunisterna.
Och jag sade inget, för jag var inte kommunist.
Sedan kom de och tog judarna
Och jag sade inget, för jag var inte jude.
Sedan kom de och tog fackföreningsfolket
Och jag sade inget, för jag var inte fackansluten.
Sedan kom de och tog katolikerna
Och jag var protestant, så jag sade inget.
Sedan kom de och tog mig...
Vid det laget fanns det ingen kvar
som kunde säga något.
Med andra ord, försvarar vi inte yttrandefriheten för alla, så kommer vi själva att drabbas i slutändan.
Deras tystnad om lagen om hets mot folkgrupp är förbryllande. Är det rädsla för att folk skall uppleva dem som varande för "hets mot folkgrupp", bara för att de anklagas för det?
Helt fel strategi i så fall och kanske orsaken till att Sd inte lyfter. Man måste våga vara kontroversiell om man är liten för då får man publicitet, och en chans att visa sig på styva linan intellektuellt.
Jag tror att Sd och de som vill ha en förändring måste lägga en intellektuell grund att stå på. Det kräver att våga ta i frågor som lätt kan leda till missuppfattningar initialt, men som borde kunna undanröjas när det - som i fallet med lagen om hets mot folkgrupp - visar sig handla om försvaret av yttrandefriheten.
Det finns prejudikat. Det främsta som jag känner till är en ung judisk advokat som försvarade nynazisters rätt att marschera genom ett judiskt bostadsområde med många överlevande från Förintelsen. Han älskade yttrandefriheten mer än han avskydde nazister.
Men var finns de som vågar stå upp för nazisters yttrandefrihet? Som självmant protesterar mot fängelsedomar mot så kallade historierevisionister/förintelseförnekare?
Den är sliten den här dikten av pastor Martin Niemöller, men ständigt aktuell:
I Tyskland kom nazisterna och tog kommunisterna.
Och jag sade inget, för jag var inte kommunist.
Sedan kom de och tog judarna
Och jag sade inget, för jag var inte jude.
Sedan kom de och tog fackföreningsfolket
Och jag sade inget, för jag var inte fackansluten.
Sedan kom de och tog katolikerna
Och jag var protestant, så jag sade inget.
Sedan kom de och tog mig...
Vid det laget fanns det ingen kvar
som kunde säga något.
Med andra ord, försvarar vi inte yttrandefriheten för alla, så kommer vi själva att drabbas i slutändan.
lördag 5 januari 2008
Taktlösa frågor
Får man fråga varför vi svenskar får veta mindre än till exempel engelsmännen om vad våra muslimska invandrare tycker.
För ibland undrar man ju och får tyvärr nöja sig med att fortsätta göra det. Några svar tycks inte gå att uppbringa.
När Salman Rushdies dödshotades, så undrade åtminstone jag vad svenska muslimer tyckte. Jag undrade varför ingen journalist ringde runt och frågade
imamer om saken.
I brittiska tidningar har jag kunnat läsa om hur många procent muslimer i Storbritannien som vill införa sharia och hur många som sympatiserar med självmordsbombare.
Hur många de är i Sverige har jag ingen aning om. Och ingen annan svensk heller.
Ibland hånas på ledarsidorna de som påstår att det är locket på i svensk invandringsdebatt. Är det inte?
Häromdagen råkade jag se en bild på en kvinna som skär en liten pojke i huvudet under en fest till åminnelse av den shia-muslimske martyren Hussein. Har sett en bild på yahoo av en skäggig man som gör samma sak. Helt förfärligt. Skär er själva, men inte era barn!
Hur många shia-muslimer i Sverige anser sådan barnmisshandel acceptabel? Säkerligen inte många, men varför skulle det vara misstänkt islamofobiskt att ta reda på hur många de är? Vi har ju trots allt en del shia-muslimer i Sverige.
Och varför skulle det vara taktlöst att kalla en sådan sed barbarisk? Finns det ingen gräns för hur taktfulla vi måste vara?
Varför skall jag behöva frukta att till exempel fotot på det blodiga barnet skulle vara "hets mot folkgrupp" om jag lade ut det här? Borde inte sympatin ligga hos det misshandlade barnet?
Men vi vet hur det är: hur Bris inte anmäler barnmisshandel om det begås av invandrare. Svek mot invandrarbarn? Definitivt. Svek mot principen om likhet inför lagen?
För ibland undrar man ju och får tyvärr nöja sig med att fortsätta göra det. Några svar tycks inte gå att uppbringa.
När Salman Rushdies dödshotades, så undrade åtminstone jag vad svenska muslimer tyckte. Jag undrade varför ingen journalist ringde runt och frågade
imamer om saken.
I brittiska tidningar har jag kunnat läsa om hur många procent muslimer i Storbritannien som vill införa sharia och hur många som sympatiserar med självmordsbombare.
Hur många de är i Sverige har jag ingen aning om. Och ingen annan svensk heller.
Ibland hånas på ledarsidorna de som påstår att det är locket på i svensk invandringsdebatt. Är det inte?
Häromdagen råkade jag se en bild på en kvinna som skär en liten pojke i huvudet under en fest till åminnelse av den shia-muslimske martyren Hussein. Har sett en bild på yahoo av en skäggig man som gör samma sak. Helt förfärligt. Skär er själva, men inte era barn!
Hur många shia-muslimer i Sverige anser sådan barnmisshandel acceptabel? Säkerligen inte många, men varför skulle det vara misstänkt islamofobiskt att ta reda på hur många de är? Vi har ju trots allt en del shia-muslimer i Sverige.
Och varför skulle det vara taktlöst att kalla en sådan sed barbarisk? Finns det ingen gräns för hur taktfulla vi måste vara?
Varför skall jag behöva frukta att till exempel fotot på det blodiga barnet skulle vara "hets mot folkgrupp" om jag lade ut det här? Borde inte sympatin ligga hos det misshandlade barnet?
Men vi vet hur det är: hur Bris inte anmäler barnmisshandel om det begås av invandrare. Svek mot invandrarbarn? Definitivt. Svek mot principen om likhet inför lagen?
torsdag 3 januari 2008
Raka frågor tabu?
Jag har sett foton från Ashura-firandet i Irak i vilka shia-muslimer skär sin småbarn med knivar och svärd. När jag ser ett sådant foto frågar jag mig hur många muslimer i Sverige som anser sådan barnmisshandel acceptabel?
Det är en rimlig fråga. Den borde inte vara känslig. Muslimer som inte gillar den ritualen (Saddam Hussein förbjöd den) borde vara tacksamma över att få ta avstånd ifrån den. Och grävande journalister borde ta reda på hur sympatin och antipatin för ritualen fördelar sig bland svenska muslimer. Så varför vet vi inte svaret?
En annan fråga jag ställt mig sedan många år är: hur många muslimska invandrare anser att dödsdomen mot Salman Rushdie är okej? Hur många anser att den inte är det, men att boken borde förbjudas?
Inte heller dessa frågor har vi fått svaren på. Varför?
Jag minns hur ett par tusen muslimer protesterade (utnyttjade den norska yttrandefriheten) för att uttrycka sitt missnöje mot att ett norskt förlag gett ut Rushdies bok.
Och att förläggaren blev skjuten och skadad för livet.
Jag minns hur muslimer i engelska städerna Bolton och Bradford - i sällskap med en muslimsk medlem i Bradfords kommunstyrelse - anordnade ett bokbål för Rushdies bok. Helt okej. Det är sådant som vår "dekadenta" västerländska frihet tillåter.
Times Online
En av de saker som fick mig att byta fot från invandringsliberal till invandringsrestriktiv var just den självcensur som började sprida sig i förlagsvärlden, enligt en artikel i DN 1998. Sverige berördes inte, utan bara (såvitt jag minns) situationen i Storbritannien, Tyskland och USA. Förlag i dessa länder vågade inte ge ut böcker som Rushdies längre eller ens vetenskapliga böcker som kunde väcka imamers missnöje.
Här ser vi ett klart exempel mellan inskränkt yttrandefrihet och invandring. Ja, mer specifikt, muslimsk sådan. Så när man talar om "islamofobi", så bör man ha sådana exempel i åminnelse.
Men kanske är inskränkt yttrandefrihet "smällar man får ta"? Måste vi offra yttrandefriheten (eller kraftigt inskränka den) för att "hjälpa" människor? Kan vi inte kräva något i utbyte för hjälpen, t ex att ta seden dit man kommer?
Men om de "hjälpbehövande" (citationstecken för att inte alla av dem är så hjälpbehövande) inte vill ta seden dit de kommer? Bör de då släppas in? Måste vi inte se till facit för att bestämma vår framtida asyl- och invandringspolitik?
MFO
Det är en rimlig fråga. Den borde inte vara känslig. Muslimer som inte gillar den ritualen (Saddam Hussein förbjöd den) borde vara tacksamma över att få ta avstånd ifrån den. Och grävande journalister borde ta reda på hur sympatin och antipatin för ritualen fördelar sig bland svenska muslimer. Så varför vet vi inte svaret?
En annan fråga jag ställt mig sedan många år är: hur många muslimska invandrare anser att dödsdomen mot Salman Rushdie är okej? Hur många anser att den inte är det, men att boken borde förbjudas?
Inte heller dessa frågor har vi fått svaren på. Varför?
Jag minns hur ett par tusen muslimer protesterade (utnyttjade den norska yttrandefriheten) för att uttrycka sitt missnöje mot att ett norskt förlag gett ut Rushdies bok.
Och att förläggaren blev skjuten och skadad för livet.
Jag minns hur muslimer i engelska städerna Bolton och Bradford - i sällskap med en muslimsk medlem i Bradfords kommunstyrelse - anordnade ett bokbål för Rushdies bok. Helt okej. Det är sådant som vår "dekadenta" västerländska frihet tillåter.
Times Online
En av de saker som fick mig att byta fot från invandringsliberal till invandringsrestriktiv var just den självcensur som började sprida sig i förlagsvärlden, enligt en artikel i DN 1998. Sverige berördes inte, utan bara (såvitt jag minns) situationen i Storbritannien, Tyskland och USA. Förlag i dessa länder vågade inte ge ut böcker som Rushdies längre eller ens vetenskapliga böcker som kunde väcka imamers missnöje.
Här ser vi ett klart exempel mellan inskränkt yttrandefrihet och invandring. Ja, mer specifikt, muslimsk sådan. Så när man talar om "islamofobi", så bör man ha sådana exempel i åminnelse.
Men kanske är inskränkt yttrandefrihet "smällar man får ta"? Måste vi offra yttrandefriheten (eller kraftigt inskränka den) för att "hjälpa" människor? Kan vi inte kräva något i utbyte för hjälpen, t ex att ta seden dit man kommer?
Men om de "hjälpbehövande" (citationstecken för att inte alla av dem är så hjälpbehövande) inte vill ta seden dit de kommer? Bör de då släppas in? Måste vi inte se till facit för att bestämma vår framtida asyl- och invandringspolitik?
MFO
Kenyanska flyktingar?
När jag ser rapporter på tv om det som nu pågår i Kenya, så väcks frågan om vi nu kommer att få en massa flyktingar därifrån också; och bland dessa unga män som deltagit i att hacka ihjäl människor ur en fiendestam?
93 procent av alla asylsökande saknar id-handlingar, så de kan heta något helt annat än det de uppger. Vi har de facto ingen kontroll över vilka vi släpper in.
Men hur är det: får man uttrycka den sortens oro för asylsökande från Kenya? Är den oförsynt? Bör fokus istället ligga på oskyldiga som flyr undan den mordiska pöbeln?
Förresten - kommer vi någonsin få höra reportrar eller se tidningsrubriker använda ordet pöbel om pöbeln? Troligtvis inte.
Jag anser att detta är en form av rasism. Man gör ju skillnad på människor på grund av etnicitet. Det är ju inte så att pöbel som begrepp är bannlyst i alla sammanhang. Bara i fråga om icke-vit pöbel.
Huvudregeln för politiskt korrekthet är att aldrig använda nedsättande ord om brottslingar tillhörande en etnisk minoritet. I alla fall om den är i minoritet i ditt eget land. Och om det landet är situerat i västvärlden. Rasism och etniska motsättningar mellan icke-vita är inte lika allvarligt som vitas förakt för icke-vita. Vilket är bisarrt med tanke på att det torde finnas färre rasister i den vita delen av världen än i den icke-vita.
Till nedsättande ord hör förstås pöbel, slödder, barbarer, vildar, stenåldersmänniskor, mansgrisar, etc.
Att man får tala om öststatskriminella på ett annat sätt än om kriminella från andra delar av världen är förstås bevis på den här dubbelmoralen. Feminister får gärna misstänka att alla ryskor som dejtar svenska män är prostituerade. De visar bara prov på feminism, inte etnisk fördomsfullhet.
En naturligt fråga, när man väl läst i DN att över tjugo procent av alla asylsökande från forna Sovjet är yrkeskriminella, är förstås att fråga sig om det bara gäller asylsökande från forna Sovjet?
Men visst känner man på sig att den frågan är olämplig? Okänslig. Den ifrågasätter en viktig förklaring till överrepresentationen i brottsstatistiken för vissa invandrargrupper, nämligen att den beror på värdssamhällets diskriminering på arbets- och bostadsmarknaden. Inte på att vår asylpolitik utnyttjas av kriminella från världens alla hörn.
93 procent av alla asylsökande saknar id-handlingar, så de kan heta något helt annat än det de uppger. Vi har de facto ingen kontroll över vilka vi släpper in.
Men hur är det: får man uttrycka den sortens oro för asylsökande från Kenya? Är den oförsynt? Bör fokus istället ligga på oskyldiga som flyr undan den mordiska pöbeln?
Förresten - kommer vi någonsin få höra reportrar eller se tidningsrubriker använda ordet pöbel om pöbeln? Troligtvis inte.
Jag anser att detta är en form av rasism. Man gör ju skillnad på människor på grund av etnicitet. Det är ju inte så att pöbel som begrepp är bannlyst i alla sammanhang. Bara i fråga om icke-vit pöbel.
Huvudregeln för politiskt korrekthet är att aldrig använda nedsättande ord om brottslingar tillhörande en etnisk minoritet. I alla fall om den är i minoritet i ditt eget land. Och om det landet är situerat i västvärlden. Rasism och etniska motsättningar mellan icke-vita är inte lika allvarligt som vitas förakt för icke-vita. Vilket är bisarrt med tanke på att det torde finnas färre rasister i den vita delen av världen än i den icke-vita.
Till nedsättande ord hör förstås pöbel, slödder, barbarer, vildar, stenåldersmänniskor, mansgrisar, etc.
Att man får tala om öststatskriminella på ett annat sätt än om kriminella från andra delar av världen är förstås bevis på den här dubbelmoralen. Feminister får gärna misstänka att alla ryskor som dejtar svenska män är prostituerade. De visar bara prov på feminism, inte etnisk fördomsfullhet.
En naturligt fråga, när man väl läst i DN att över tjugo procent av alla asylsökande från forna Sovjet är yrkeskriminella, är förstås att fråga sig om det bara gäller asylsökande från forna Sovjet?
Men visst känner man på sig att den frågan är olämplig? Okänslig. Den ifrågasätter en viktig förklaring till överrepresentationen i brottsstatistiken för vissa invandrargrupper, nämligen att den beror på värdssamhällets diskriminering på arbets- och bostadsmarknaden. Inte på att vår asylpolitik utnyttjas av kriminella från världens alla hörn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)